Hur ska jag förklara egodöden, tänker jag? Vad är egentligen ett inre personligt arbete?
Vad är den stora hemligheten som alla gamla läror försöker förmedla – ofta med syftet godhet, men som så lätt istället mynnar ut i hat?
Vad är det vi ska lära oss under vår jordiska vandring, som bara har en gemensam utväg för alla varelser på jordens yta – döden?

Den där döden som vi alla ägnar hela livet åt att vilt försöka undslippa – så till den grad att vi glömmer bort att faktiskt leva.
Det är ju egentligen otroligt komiskt, med tanke på att livet slutar med just döden.

Idag pratade min man och jag generellt om relationsutmaningar – om att vara enig i sakfrågor.
Vad är det som hindrar oss från enighet? frågade jag. – Egot, svarade min kloka man.

Trassligt garnnystan

Som ett trassligt garnnystan började mina tankar snurra ihop sig. Hjärnans uppdrag är ju att hålla oss vid liv – och att belöna oss med hormoner när vi gör det. Hjärnan är ett urgammalt system som ska fungera i ett modernt samhälle. Den är dock byggd för savannen, för vargens glittrande tänder som utgjorde ett hot mot flocken. Problemet är att hjärnan inte kan skilja på verklig fara och upplevd fara.
Att vara oense med dem man älskar kan lätt översättas till ett hot mot flocken. När hjärnans larmsystem – amygdalan – aktiveras slår det sympatiska nervsystemet på och signalerar: fly, slåss eller spela död. Det är här egot knackar på dörren och kliver in. Inte som något mystiskt – utan som ett biologiskt skyddssystem.

Egot vill överleva, försvara, kontrollera – eller jaga nästa belöning, nästa hormonella “shot” – oavsett konsekvenser.
Det är däremot inte särskilt skickligt på att skapa harmoniska relationer: med partner, barn, djur, medarbetare eller kollegor.

Egodöden kräver självinsikt

Min man och jag vill mest ha kul. Därför kliver vi sällan rakt in i konflikt och kör ofta en slags “whatever”-stil. Skönt – men inte alltid det klokaste valet. När han nyligen sa: ”Vi går igenom egodöden tillsammans” stannade jag upp för reflektion och kom fram till:

– Det handlar inte om att bli för snäll, ge upp sin vilja eller sin livsväg.

– Det handlar om att sluta låta hjärnans impulser styra våra handlingar.

Egodöd är modet att stanna kvar i obehaget tills vi hör vår inre kloka röst – visdomen inom oss. Den kan även nämnas som intuition, magkänsla eller det sanna jaget. Med självmedvetenhet och eget ansvar – såväl som med en ekorres nyfikenhet – kan vi finna lösningar till samspel och samförstånd. Detta gäller i alla relationer – våra barn, våra djur, våra medarbetare.

När egot tar för stor plats finns det inte mycket utrymme kvar – till slut dör relationerna.

Naturligt ledarskap – för djur, människor och relationer Inom Horsemanship

Inom Horsemanship beskrivs detta på ett enkelt sätt: Närvaro skapar tillit – egot bryter den. Kom ihåg att djur och barn speglar din inre energi – inte de ord du uttalar.

Naturligt ledarskap handlar om att höra skillnad på när hjärnan skriker och när ditt sanna jag viskar. Du behöver träna på att vara i ditt parasympatiska nervsystem för att höra din inre visdom. Det är ingen knapp du trycker på – det är ett ledarskap du bygger i din kropp. När ditt nervsystem är lugnt kan hjärnan släppa taget. När hjärnan släpper taget får magkänslan ta rodret.

Så vill du ha ett bättre liv – sätt hjärnan i passagerarsätet och ge plats åt ditt sanna jag att köra ditt livsfordon framåt på din livsväg. Det är inte flummigt – det är biologi. 

Det är Humanship & Leadership – vägen till ditt naturliga ledarskap.

//Therése